Skylt vi gärna ser mer av.

Blir glad när jag läser på Ecoprofile om Köpenhamn som har stängt av ett par kvarter av Nørrebrogade för biltrafik. Syftet är enkelt – att låta cyklisterna få den plats de behöver i trafiken och förhoppningsvis styra bort genomfartstrafik. 

Visst, det är ett försök som ska pågå i tre månader. Och visst, det är bara ett par kvarter. Men ändå, att styra bort motortrafiken från innerstadsområdena är ett tänkande som hör framtiden till. Och att man genomför ett test är ändå ett bevis på att det finns makthavare som kan genomföra progressiva förändringar. Men var är de svenska motsvarigheterna?

När får vi se Göteborgs kommunalråd Göran Johansson spärra Vasagatan, Linnégatan eller kanske till och med Avenyn för biltrafik? Kom igen Göran, du ska ju ändå snart avgå. Och visst kan din efterträdare behöva lite extra uppmärksamhet för att vinna valet. Och jag lovar, sossarna får min röst om du vågar göra det.

1. Fingret
En klassiker som aldrig blir omodern. Den stora fördelen är att det är en klar och tydlig gest som knappast kan missförstås. Nackdelen är dels att bilisten lätt missar den och dels att de som ser den kan bli så förbannade att de vill ha ihjäl en själv. Provocerande men ändå för tystlåtet.

2. Sprayburkstuta
Alltså en sån där sprayburk med en tratt som hockeyfans plockar med sig på varenda match för att sabba omgivande publiks hörsel med. Låter högre än en ringklocka, men är aningen opraktisk att använda (måste ju fumla fram den ur jackfickan för att kunna använda den). Kanske kan det bli standard om det byggs en modell som sitter fast på styret. Tutan används för att skrämma vargar, så visst borde den funka på bilister också?

3. Registreringsnummerkoll
Det är jobbigt och gränsar till rättshaveristens maniska engagemang, men vilken effekt det ger att kontakta bilisten personligen. Kolla snabbt registreringsnumret, knappa in det i mobilen, skicka det i ett sms till Vägverkets upplysningstjänst, 71456, och du vet som äger fordonet. Därefter kan du …
a) Kolla upp namn och adress på Hitta.se eller Eniro, skriva ihop ett syrligt men sakligt brev och lägga det på lådan. Man får sällan riktiga brev numera, så ett rejält klagobrev från arg cyklist lär åtminstone bli läst.
b) Snabbt kolla upp personens nummer på 118 118 eller Hitta.se i mobilen och direkt ringa upp bilistens mobiltelefon. Att få ett samtal från cyklisten man körde förbi på idiotiskt manér för tre minuter sedan, lär ge djupgående effekt. För att inte tala om den välmotiverade paranoia det väcker.

Yes! 13 stycken!

Tyvärr är det inte miljöaspekten som främst upprört amerikanerna, utan att bilinnehavet visar hur långt ifrån den vanliga amerikanen John McCain står. Och framförallt: att flera av bilarna inte är tillverkade i USA.

Snart en dinosaurie?

När bensinpriset i våras steg till oanade höjder bestämde sig Ford för att hålla på sin nya F 150-modell, en jättelik pickup med dito motor, men när priserna nu börjat sjunka är det ändå dags för Ford att presentera sin nya monsterbil. Det är bara ett exempel på hur långt efter i tankarna bilindustrin är. När Volvo presenterade sin nya XC60 i dagarna var det uppenbart att den aldrig kommer att bli någon framtidsbil. Med en bensinförbrukning på mellan 0,75 och 1 liter milen (1,5 liter på värstingmodellen som dck aldrig släpps i Sverige), vinner den knappast några miljöpriser.

Dessutom undrar jag fortfarande vad tanken är med dessa höga jättebilar. Visst är de säkra för passagerarna, men för omgivningen? Höjden på fronten är perfekt gjord för att orsaka mesta möjliga skada på gångtrafikanter och cyklister. I stället för att träffa i benhöjd, som lägre personbilar gör, så klipper SUV:arna till högre upp där fler vitala organ finns. 

Inom bilismen är bilen en borg för föraren och om någon har problem med det så får de väl skaffa sig en egen SUV, så att de står pall för lite smällar. Kapprustning kort och gott. 

Å andra sidan har SUV:arna sina självklara nackdelar även för förarna. Jag minns en kväll på en uteservering här i Göteborg, när vi såg en SUV som förtvivlat försökte fickparkera i uppförsbacke. Trots fem eller sex misslyckade försök gav föraren inte upp utan skulle bestämt in på just den platsen. Hon gick ut ur bilen och tittade, in igen och misslyckades. Fler och fler blickar drogs till SUV:en och strax skrattade hela restaurangen åt den stackars föraren. Som naturligtvis fick ge upp och åka därifrån. 

Så förhoppningsvis kan någon form av naturligt urval ske inom bilindustrin. Att bilköparna börjar uppskatta smidighet (och möjlighet att fickparkera) framför styrka och storlek.

Vem vet, så småningom kanske de börjar tillverka cyklar i stället.

Men när det väl är dags att byta, när min gamla vän dör, då ska jag definitivt kolla in Bromptons hopfällbara varianter (eller motsvarande märke den dag det är dags). Den påminner om gamla campingcyklar, men kvaliten är sannolikt högre.

Cykel i hopfällt skick. Bara att ställa i hallen eller under skrivbordet på jobbet. Eller varför inte hänga den på väggen?

Och så här ser den ut när den är redo för att rulla på vägarna.

Den kostar några tusen, men å andra sidan, som cyklist sparar man ju åtskilliga tusenlappar varje år på oinköpta månadskort och otankad bensin, så varför inte? Dessutom torde alla former av cykelparkeringsproblem kunna lösas med några hundra tusen hopfällbara cyklar på gatorna.

Rött = cykla. Annan färg = kör bil.

Kollar på cykelkartan över Göteborg, där jag bor, och blir glatt överraskad när jag ser att det faktiskt finns cykelvägar att ta vart jag än ska. Visst syns inte hålen i gatorna, lömska gångbanor och dåligt planerad samtrafik med bilarna på kartan, men det finns ändå 45 mil cykelbana. På kartan syns de som tjocka röda streck, väl utspridda som skär likt artärer genom stan. Det är inte så jäkla illa.

Men så tittar jag igen, den här gången på bilvägarna som är många gånger fler och sprider sig snarare som kapillärer. Tunna streck som översållar kartan. Och jag börjar undra, varför är det inte tvärtom? Hur vore det om man bytte plats på bilvägar och cykelvägar?

För vad är det som säger att man måste kunna köra bilen ända fram till sin port? Göteborg är en liten stad och att gå ett par hundra meter till sin parkerade bil klarar de flesta av. Med färre bilvägar skulle man enklare kunna hålla isär privattrafiken och kollektivtrafiken. Cyklister och fotgänare skulle kunna ta sig fram utan behöva vänta vid övergångsställen eller konkurrera om utrymmet med motorfordonen. Man skulle kunna centralisera bilparkeringarna till stora parkeringshus med hög säkerhet och slippa osäkra gatuparkeringar. 

Visst blir det trängre för bilarna, men i gengäld skulle det bli oerhört mycket bekvämare att cykla – och ärligt talat kan betydligt fler göteborgare ta sig till jobbet på cykel. Rätt många skulle dessutom må bra av det.

Är det inte dags för en ny högertrafikomläggning? Fast i stället för att byta sida, byter vi den här gången plats på cyklister och bilister.

Att cykeln på allvar skulle kunna bli ett alternativ till bilen verkar överhuvudtaget inte finnas i regeringens tänkande. När den stora infrastrukturpropositionen för de närmaste 10 åren nu ska läggas fram hoppas jag att cyklandet ska få en större plats än i närtidssatsningen, men det är knappast sannolikt. En viktig pusselbit i arbetet för att minska utsläppen av växthusgaser kommer därmed inte att läggas.

Men varför räknas inte cykeln som ett seriöst alternativ till bilen för persontransporter? Den borde passa perfekt in i regeringens tänkande. Cykeln är billig, tar upp minimalt med parkeringsyta, orsakar inga utsläpp och håller (i bästa fall) länge. Cykelvägarna blir dessutom klart billigare att bygga än bilvägar, eftersom de tar upp mindre plats och inte behöver stå pall för lika kraftiga belastningar.

Visst ligger ansvaret för byggandet av cykelvägar til lstor del på kommunerna, men regeringen har ändå till uppgift att visa vägen. Vad förhindrar dem att göra en riksomfattande satsning på utbyggnad av cykelvägsnätet? Eller ännu hellre, på omvandling av flerfiliga vägar till blandtrafikerade cykel- och bilvägar.

Bilkörning ger suddig självbild.

Efter ett givetvis sunt inlägg möts Cajsa Carlsson av den manliga bilistarméns vrede. Men hon bemöter den både en och två gånger utan att tappa fart det minsta. 

Jag ska inte kalla bilisterna för vare sig talibaner eller paragrafryttare, men undrar ändå var självinsikten finns. Det går att respektera människor som gör dumma saker, som att vanemässigt köra bil i en storstad, om de står för det. Om de erkänner att de sabbar miljön och andra människors hälsa av den anledningen att de tycker det är bekvämare att köra bil. Och sedan antingen erkänner att de är egoister eller medger att de behöver hjälp för att bli av med sitt bilberoende.

Sjukdomsinsikt är första steget mot tillfrisknande, för såväl alkoholister som bilister. Kanske är det dags att starta en hjälporganisation. Anonyma Bilister?

Rondell. Så enkelt men ändå så svårt.

I dag gick rondellkonflikten in i en ny fas. En fas där mord står på dagordningen.

Rondellkonflikten går i korthet ut på följande: cyklister som befinner sig i en rondell (cirkulationsplats med Vägverkets terminologi) med cykelbana utmärkt, har företräde framför bilar. Om jag cyklar in i rondellen och ska svänga vänster så ska bilar som bakom mig således låta mig svänga innan de fortsätter rakt fram. Detta sker alltför sällan.

I stället gasar bilisterna lite extra när de kör in i rondellen för att hinna före mig, skära av min färdväg och därmed slippa vänta. Att jag kan bli påkörd eller uppleva det hela som obehagligt tycks inte vara något de tänker på.

I dag hände detta mig återigen och som jag gör ibland gav jag bilisten fingret. Jag medger att det var pubertalt, men det finns inte så många andra sätt att visa sitt ogillande på. Fingret är rakt och tydligt.

Men i stället för att surmulen fortsätta på sin inslagna väg tvärnitade bilisten, vände sin turbobestyckade Volvo och tryckte gasen i botten för att hinna i kapp mig. Han (för det var det givetvis) lade sig bredvid mig där jag cyklade på cykelbanan, gasade förbi, körde upp på cykelbanan 100 meter fram och stannade. Jag ville undvika en konflikt så jag tog bilistens plats på vägbanan, cyklade förbi hans Volvo, som då rullade ut i vägbanan igen, lade sig 20 centimeter bakom mig och betedde sig så hotfullt som en bil kan göra. När jag strax därefter skulle svänga vänster körde han om mig på min högra sida, vevade ner rutan och sade ”Nästa gång så dödar jag dig!”

Dödar? För ett finger? När han dessutom redan betett sig som en idiot? 

Vad är det för bisarrt normsystem som härjar inuti en person som är beredd att döda för en pubertal gest? En djupt belastad kriminell, visst, det kan jag köpa. Men det var inte den här mannen. Jag tog så klart registreringsnumret och kollade upp honom. Helt vanlig snubbe. Egen företagare. Bosatt strax utanför Göteborg. 

Jag menar, om man ska döda för ett finger, hur hanterar man då djupare kränkningar? Verbal förolämpning = två dagars tortyr i avlägsen stuga. Smäll på käften = tre kroppsdelar avlägsnas och man tvingas äta dem själv tills man dör av sina egna spyor. Falsk ryktesspridning = hela ens släkt slaktas och man själv tvingas se på för att därefter begå sepuko.

Jag kan inte annat än spekulera i om det här inte handlar om ett av bilismens grundläggande problem: att bilen ger en känsla av kontroll och makt, som inte får utmanas. Bilisten styr sitt fordon i full frihet. Att inkräkta på den friheten är att kränka honom så djupt att han måste reagera för att inte förlora sin heder. Att hota någon till livet är med det synsättet en fullt rimlig handling.